Det blir bättre
Den 17 april startade TV3 en ny programserie i samarbete med Rädda Barnen. I "Det blir bättre" följer vi sex kända svenskar som berättar om deras svåra uppväxt. Alltifrån mobbning till misshandel i hemmet och boende på fosterhem.
Bakgrunden till serien är det stora antal barn som varje år far illa, både i Sverige och utomlands. Tusentals barn misshandlas, 200 000 barn växer upp med missbrukande föräldrar och 140 000 barn utsätts dagligen för mobbning i skolan. Det hemskaste av allt är ändå att hela 50 barn tar livet av sig varje år, vilket är nästan ett barn i veckan! Anledningen till att jag har fastnat för detta program är att ämnet "mobbning" ligger mig nära om hjärtat. Mitt engagemang bara växer och mina egna obehagliga minnen bubblar upp.
Känslan av att vara ensam kan beskrivas som en stor, svart klump som bara växer inuti. Något som bara blir tyngre och tyngre att bära och drar ner dig. Till slut tror man att det är ens eget fel att man är ensam. Att det faktiskt är något fel på en. Men detta var olyckligtvis bara början. Det riktiga helvetet bröt ut i nian.
Att resa sig ifrån ett sånt här år av plåga och ännu längre tid av ensamhet är inte lätt. Jag har länge haft svårt att lita på att folk tycker om mig och har även haft väldigt lätt för att tro att jag inte är omtyckt. Det var ett tag under den svåraste tiden som jag inte tyckte det var värt att leva. Jag är glad att jag krampaktigt höll näsan över ytan. Att jag tog mig vidare. För det blir otroligt nog bättre!
Man ska inte behöva berätta om mobbning. Helst ska det inte förekomma alls men om det gör det ska andra se och hinna fram först!
Till dig som sitter med pillret i handen: Ta det inte! Det blir bättre! Ge inte upp. Jag trodde aldrig att jag skulle bli omtyckt. Att jag skulle få så mycket vänner som jag har idag. Att en kille skulle skulle kalla mig vacker. Att jag skulle skratta en vanlig veckodag.
Till dig som döljer den du är: Ändra dig aldrig för någon! Våga visa vem du är. Om du får skit för det säger det mer om alla andra än dig själv! Jag vill tipsa om en bra låt av Sarah Dawn Finer. "Movin on" har förändrat mångas liv och fått människor att våga ta steget att visa vilka de är. =)
Till dig som är lärare, klasskamrat, förälder etc: Öppna ögonen! Hur mår människor i din närhet. Släpp ALDRIG en misstanke! Sitter alltid alla elever med någon i klassrummet/på rasten? Tveka ALDRIG att ingripa om något är fel. Det är ditt ANSVAR. Hur mår din klasskamrat? Får han/hon alltid vara med. Kanske bör just DU fråga om han/hon vill vara med!?
Jag vill avsluta med ett citat från Morgan Alling:
"Till dig som ser och hör men ingenting gör. Tystnaden är det största sveket."
Bakgrunden till serien är det stora antal barn som varje år far illa, både i Sverige och utomlands. Tusentals barn misshandlas, 200 000 barn växer upp med missbrukande föräldrar och 140 000 barn utsätts dagligen för mobbning i skolan. Det hemskaste av allt är ändå att hela 50 barn tar livet av sig varje år, vilket är nästan ett barn i veckan! Anledningen till att jag har fastnat för detta program är att ämnet "mobbning" ligger mig nära om hjärtat. Mitt engagemang bara växer och mina egna obehagliga minnen bubblar upp.
Jag var ensam den största delen av högstadiet. Mina två kompisar i klassen bytte till parallellklassen till resten av vårt kompisgäng från mellanstadiet. Plötsligt stod jag där själv, ensam och ledsen. Jag ville helst inte synas alls, hela mitt självförtroende var som bortblåst. Jag kände mig inte bekväm med någon, fanns ingen axel jag kunde stödja mig på och ingen jag kunde lita på. Det värsta var grupparbetena. För mig var "ni väljer själva vem ni ska jobba med" det värsta en lärare kunde säga under en lektion. En sekund senare hade nämligen alla vänt sig till någon, alla utom jag.
(Jag i nian, HT 2000)
Jag minns en lektion i svenska när vi skulle intervjua varandra. Istället för att intervjua någon eller bli intervjuad satt jag för mig själv och funderade på vad jag skulle ha svarat på frågorna. Det känns otroligt att läraren kan ha missat att jag satt själv. Men jag läts sitta där själv hela lektionen. Varken elever eller lärare brydde sig.
Känslan av att vara ensam kan beskrivas som en stor, svart klump som bara växer inuti. Något som bara blir tyngre och tyngre att bära och drar ner dig. Till slut tror man att det är ens eget fel att man är ensam. Att det faktiskt är något fel på en. Men detta var olyckligtvis bara början. Det riktiga helvetet bröt ut i nian.
Det första jag minns av nian är att fyra killar i klassen försöker knuffa in varandra i mig i maten. Om de lyckades så utropade de "blää du rörde henne". Uppenbarligen var det äckligt att nudda mig. Ett annat starkt minne är från den långa hemska korridoren. Korridoren där man alltför ofta mötte gänget på cirka 8 killar som hånflinade och sa "usch va äckligt" eller kallade mig "skabb". Det påminner om Friends reklamfilm "Hårda Ord".
Nästa minne är från klassrummet under en redovisning på engelskan. Jag stod och pratade om en känd tennisspelare och hade skickat runt en bild på densamme. Fyra killar i klassen började blåsa på pappret när det nådde dom. Eftersom de visste att jag hade hållit i pappret kunde de inte ta i det. Jag kände mig som en pestsmittad. Att bli nedbruten psykiskt på detta vis fick mig att gå sönder inombords. Jag kan inte minnas en enda dag som jag inte grät när jag kom hem ifrån skolan i nian. Jo kanske avslutningen.
Det värsta var omfattningen av mobbningen. Fyra killar i klassen och 8 killar i korridoren var bara en liten del. Jag minns att till och med folk jag inte visste namnet på i flera årskurser under mig sa elaka saker. All mobbning skedde inte heller bara i skolan. Ville jag handla när jag var ledig kunde jag möta någon från skolan i centrum som sa "vad äckligt". När jag var hemma kunde de busringa mitt i natten på min mobil eller skriva skit på nätet. Min gästbok på lunarstorm var en period spammad med 100-tals nedlåtande meddelanden.
Att resa sig ifrån ett sånt här år av plåga och ännu längre tid av ensamhet är inte lätt. Jag har länge haft svårt att lita på att folk tycker om mig och har även haft väldigt lätt för att tro att jag inte är omtyckt. Det var ett tag under den svåraste tiden som jag inte tyckte det var värt att leva. Jag är glad att jag krampaktigt höll näsan över ytan. Att jag tog mig vidare. För det blir otroligt nog bättre!
Den amerikanske politikern Joel Burns höll ett känsloladdat tal förra året om just mobbning. Eftersom han själv är gay riktade han uppmärksamheten mest mot den typen av mobbning. Se talet här nedan!
Jag beundrar varje person som vågar blotta sig själv på det här sättet. Att hålla ett så viktigt tal som kan förändra många därute är storartat. Men vi behöver bli fler och starkare! Vi måste gå till botten med mobbning en gång för alla. Det ska vara total NOLLTOLERANS!
I högstadiet hade jag en lista. Den listan innehöll namn på personer som hade sagt "hej" till mig. Titeln på denna lista var "komplimanger". För mig var ett "hej" en komplimang i högstadiet. Det sammanfattar lite hur jag hade det. Ett "hej" ska aldrig vara en komplimang för ett barn. Det ska vara en självklarhet!
Till dig som befinner dig i den situationen jag gjorde när jag var 15 år: Det blir bättre! Offra aldrig den du är utan orka ta dig igenom stormen. De som trakasserar dig är själva väldigt osäkra och förmodligen till och med avundsjuka. Bär inte allt själv utan prata med vuxen! Jag vet att det är svårt att berätta att man är mobbad. Man skäms och tror att det är ens eget fel. Vilket det ABSOLUT INTE är! När jag berättade såg dessutom min lärare ut som att jag lika gärna kunde ha sagt att det flög rosa elefanter utanför fönstret.
Man ska inte behöva berätta om mobbning. Helst ska det inte förekomma alls men om det gör det ska andra se och hinna fram först!
Till dig som sitter med pillret i handen: Ta det inte! Det blir bättre! Ge inte upp. Jag trodde aldrig att jag skulle bli omtyckt. Att jag skulle få så mycket vänner som jag har idag. Att en kille skulle skulle kalla mig vacker. Att jag skulle skratta en vanlig veckodag.
Till dig som döljer den du är: Ändra dig aldrig för någon! Våga visa vem du är. Om du får skit för det säger det mer om alla andra än dig själv! Jag vill tipsa om en bra låt av Sarah Dawn Finer. "Movin on" har förändrat mångas liv och fått människor att våga ta steget att visa vilka de är. =)
Till dig som är lärare, klasskamrat, förälder etc: Öppna ögonen! Hur mår människor i din närhet. Släpp ALDRIG en misstanke! Sitter alltid alla elever med någon i klassrummet/på rasten? Tveka ALDRIG att ingripa om något är fel. Det är ditt ANSVAR. Hur mår din klasskamrat? Får han/hon alltid vara med. Kanske bör just DU fråga om han/hon vill vara med!?
Jag vill avsluta med ett citat från Morgan Alling:
"Till dig som ser och hör men ingenting gör. Tystnaden är det största sveket."
Kommentarer
Trackback
